87. Gråta inför chefen

13 reaktion på “87. Gråta inför chefen

  1. Hej!
    Jag vill tacka er för det jobb ni lägger ner på er podd!
    Jag njuter av att lyssna på ert samtal och uppskattar att ni förmår hålla en sådan respektfull ton. Både mot varandra, men också respektfull för patienter och för andra specialiteter, inte minst primärvården!
    Även om ni skojar och flamsar ibland så brister ni inte i respekt, och det skall ni ha all heder för. (Kommentaren gäller inte specifikt detta avsnitt, utan Ronden i allmänhet.)
    /Distriktsläkare i Norrland

    • Tusen tack Annika för finfin feedback. Värmer. Vi borde definitivt ha mer fokus på primärvård men vi kan det inte så bra. Måste bjuda in gäster… kanske från Norrland…:)

  2. Fint avsnitt. Min pappa kämpade mot cancer i fyra år. Mitt absolut ljusaste minne från den mörka tiden var när onkologen berättade för min pappa att det är dags att avbryta behandlingen och remittera honom till hospice. De grät båda en bra stund på hennes rum. Och känslan att någon inom vårdapparaten bryr sig, att det har betydelse för någon om han lever eller dör, det värmde oerhört.

  3. Sedan ni bytte till acast och man inte längre kan ladda ner avsnitt har jag fått problem med att lyssna i mobilen (en Samsung). Det hackar ofta, ibland är det tyst en lång stund innan ljudet fungerar igen så att man missar lite, och då och då stängs uppspelningen av helt. Det kan förstås vara så att det bara är min mobil, men kanske är det fler som upplever samma problem, så jag ville i alla fall uppmärksamma er på det.

  4. Tack för ett till intressant avsnitt!

    Jag undrar verkligen varför har det blivit så att läkare ska känna sig oslagsbara och omänskliga. Vi är också människor som betyder i djupet levande varelse med känslor. Att vara läkare ändra inte någonting i vårt själ, visst många anser detta mer än bara ett jobb som vilken som helst, däremot vi (och generellt gäller alla i sjukvårdspersonal) är fortfarande människor med våra svagheter.
    Det vore svårt att vara medlidande mot våra patienter om vi själva skulle inte ha någon känsla allts!

    Att gråta i en sån situation är inte bara helt förståelig men även helt rätt! Oavsett könen, oavsett åldern.

    En bra chef borde också förstå detta, varje medarbetare är en enskild individ!

    Allt mitt stöd till er och alla andra kolllegor som jobbar med så jobbiga situationer dagligen

    Paolo

  5. Att våga gråta då en, inte ens trettioårig tjej spelar upp en av låtarna hon vill ha på sin begravning, är inte svårt, utan nästan omöjligt att stoppa. Jag ser det som en styrka att ha modet att vara nära känslorna.
    Gråt!

  6. Hej Christian, Anders och Märit,
    Tack gör fina samtal. Saknade dock ett perspektiv i diskussionen om smärtlindring – postoperativ smärtkontroll minskar risken för komplikationer. Bättre sårläkning med minskat stressvar. Så, postoperativt ger vi inte bara smärtbehandling av humanitära skäl, utan även av somatiskt medicinska.
    Ha det gott!
    Daniel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *